Fotomodell för en dag.

En gång i halvåret tvingar jag mig själv att stå framför kameran, istället för bakom. Både för att jag själv ska få känna på vad jag "utsätter" andra för och för att de är roliga bilder att ha i framtiden.
Jag skojar inte när jag säger att jag idag tagit 578 stycken bilder på mig själv. Nej, det är inget skämt. Problemet är att knappt en enda bild blir bra (eller att jag aldrig blir nöjd?).

Problem nr.1: Du ska se glad ut. Jo, men visst, prova du att le ständigt i en kvart! Tillslut blir du helt stel i käken plus att det inte ser särskilt äkta ut.
Problem nr. 2: Ljuset måste vara bra. På ena bilden ser du inte dina ögon för ljuset faller fel och på en annan ser ditt hår ut som en enda stor brun peruk.
Problem nr. 3: Dina glasögon får inte blänka och du får inte skela. Vilket du gör på varannan bild. (Bra där Rebecka.)
Problem nr. 4: Kameran ska vara still och proportionen i bilden ska kännas bra. Oftast rycker du till med armen när du trycker på knappen och bilden blir suddig. När det gäller hur bilden ser ut och är klippt så är det ju sjukt svårt att veta..! Du är ju framför kameran, inte bakom. Eller egentligen både och samtidigt, vilket är omöjligt. Oftast blir din haka avklippt, halva din mun kommer med eller hela ditt rum, du inte hann städa, syns. Synd.
Problem nr. 5: Du blir bättre ful än fin. Du sätter både ljuset, klippningen, inget blänk på glasögonen och skärpan blir skarp på alla bilder du gör fula miner på, men inte de "fina". Med kanintänder blir ljuset bra, med ett fånigt flirtande öga blir bilden skarp och med uppspärrade ögon såg bilden faktiskt bra ut.

När jag tillslut känner att: "Nej, nu får det vara nog." hoppas jag att grannen inte såg mig och är tacksam över att det är ett halvår till nästa gång.

Slutligen; vilken bild tror ni blev bäst utav alla 578 stycken? Jo, precis. Den allra sista.

Fem bilder innan "Nej, nu får det vara nog!"