Drällande kaffekoppar och prestationsångest

(Denna krönikan skrev jag i början på våren, precis när jag kommit tillbaka från jullovet. Trevlig läsning!)

Två veckor av frihet var förbi och jag satt där i min skolbänk igen. Alla förhoppningar om att klassen hade förändrats något under lovet var som bortblåsta efter tre sekunder innanför klassrumströskeln. Lärarna var lika glada som vanligt och stod där med sina påklistrade leenden och sa att det var så kul att vi var tillbaka, men egentligen hade tålamodet redan trutit för dem både en och två gånger. Det var ändå något som var speciellt, det var sista terminen i nian.

Förmodligen har du också upplevt detta tillfälle eller kommer att uppleva det, det är ändå rätt speciellt. Den sista terminen i nian då verkligen allt ska ske på några ynka veckor. Den där slutspurten som är så lång och kämpig, men ändå går så ruskigt snabbt! Det är så otroligt mycket känslor och humöret går verkligen upp och ner hela tiden.

All längtan efter något annat än den där klassen som aldrig mognar och inser att de inte går i trean längre. Det där klassrummet som man sitter i dag ut och dag in. Även om man flyttat runt och bytt tjugoelva gånger så är det fortfarande lika trist. Den där internetsladden som hänger över tavlan och aldrig blir fastspikad, gardinerna som ingen syr upp och dessa eviga kaffekoppar som står överallt och dräller efter att lärarna avslutat sina lektioner. Så mycket saker som kommer tillbaka in i ens vardag som man bara blir så sjukt irriterad och trött på, men ändå inte orkar ta tag i och göra någonting åt.

Över terminen ligger också ett tjockt lager av en massa stress, press och ångest. När man får hem tre kilo gymnasieinformation från länets alla skolor och just ska peka ut en ur detta hav. Efter det ska man också välja en linje.” Vadå linje?! Släng dig i väggen gymnasiet, jag vill ju inte bli vuxen än eller?!” eller just det, det var ju precis det jag bad om.

Nationella proven är en stor börda som återkommer ett antal gånger under terminen. Ovana, tidspress, prestationsångest, osäkerhet och betygskrav… ja, listan kan göras lång, men nationella prov är inget i min smak kan jag säga. Den där speciella känslan med alla förväntningar inför nian försvinner ganska snabbt faktiskt. Tänk att bara få vakna upp till ett långt sommarlov, slippa all stress och veta att man aldrig skulle behöva sätta sin tå på den där skolan igen. Det hade varit underbart!

Fastän allt detta kan vara irriterande, tröttsamt och ibland skrattretande så kan jag ju erkänna att jag kommer sakna det. Det finns allt någon charm med lärarna som alltid är så positiva och de där killarna som aldrig lär sig hur tjejer funkar. ”Man saknar inte något förrän det är borta”, eller hur är det man brukar säga?

Rebecka Nelson